I slutet av 50-talet byggdes bilar i USA som aldrig kommer att få sin motsvarighet och Buick var inget undantag. Roger Lindehags pampigt kromtyngda Buick Super Riviera från 1958 är ett tidsdokument i nyskick och han har ägt den två gånger.
Roger Lindehag var som vilken vanlig Kirunagrabb som helst fram till 1974. Långt hår och diggade Deep Purple. Sedan vände det på en natt.
– Det var som en ny tidräkning började, minns Roger. Jag var på bio med kompisarna och såg Sista Natten med Gänget. Allt blev som förändrat. Bilarna och musiken gjorde stort intryck. Vi var i tidiga tonåren och helt sålda. Jag ändrade frisyr och gav mina gamla skivor till brorsan. Och så började jag spara till en egen bil. Roger slutade skolan tidigt och började jobba på posten i Kiruna.
När vi var 18 köpte hela kompisgänget amerikanare. Det var mest lokala bilar som en lite äldre generation letat upp några år tidigare.
Mycket 50-talschevor som rullat i byarna runt Kiruna. Inte sällan som taxi. Skicket var alltid fint och det fanns aldrig någon rost. De flesta
hade sexcylindriga motorer men de åkta snabbt ur, V8 skulle det vara. Bilarna rullade till vardags och ibland kunde man få se ett 30-tal
amerikanare parkerade utanför posten där många av oss arbetade.
Bilarna blev en stor del av livet. På helgerna var det fest, men det var ingen som risade ned sina fordon.
Tungt bakparti med kraftiga bakljusarmaturer, iögonfallande sidodekor och stora stötfångarhorn. 50-talet var panoramarutornas tid som gav en runtomsikt som dagens formgivare har missat.
LÅGMILARE
Roger har inte förändrats mycket sedan dess. Han jobbar fortfarande på posten, men nu som chef för sitt eget postverk, Kirunaposten.
Bilarna har blivit fler och finare. Frisyren, kläderna och livsstilen har han fortfarande kvar. Och hemma har han ett ”pojkrum” fyllt med prylar och musik från tiden.
För Roger har det hunnit bli åtskilliga amerikanare genom åren, mest General Motors och årsmodellerna 1958-59. Den första var en Cheva Coupe -59, inte illa för en grabb i övre tonåren.
Förutom den gröna Buick Super Rivieran i artikeln har han i dag även en lågmila Pontiac Catalina från -59 och en ännu mer välvårdad Cadillac Sedan de Ville med endast 3.000 mil på mätaren. För Roger är det strikt original som gäller och gärna så orört som möjligt.
Buick 58:an har Roger faktiskt ägt två gånger. Bilen såldes ny i Texas och importerades till Sverige av Benny Skeppner i Kumla år 2000.
Den var då i bra skick, men Benny påbörjade ändå en omfattande renovering med karosslyft och hela progammet.
– När jag tog över bilen fem år senare var mycket gjort, bland annat var den lackerad men inte riktigt körbar. Men efter mycket arbete var den på hjul och klar till sommaren, berättar Roger.
Det blev verkligen en omfattande renovering, merparten är omkromat vilket inte säger lite när det gäller en Buick -58. Dessutom hade Benny lyckats leta upp många NOS (new old stock) originaldelar, en anda som Roger fortsatte i.
– Jag körde ungefär 1.000 mil innan jag sålde bilen till Kåre Mogemark som sedan ägde den i nio år. Men min sambo Anneli kunde inte släppa Buicken så efter mycket tjatande på Kåre kunde vi köpa tillbaka den år 2017. Då var det dags att gå igenom bilen igen. Inte för att Kåre slitit på den utan för att Rogers krav på en perfekt bil skärpts ännu mer.
– Bland annat hittade jag nya bakljusglas i originalkartonger i USA. Sedan har jag kompletterat med en del roliga tillbehör.
Kromad instrumenttavla med liggande hastighetsmätare och stora knappar för ljus respektive värmefläkt på varsin sida om ratten.
Roligt extratillbehör från tiden är vakumaskkoppen som är kopplad till bilens insug.
Det råder hög klass även i motorrummet trots att Roger lägger många hundra mil på bilen varje sommar. Lapparna med instruktioner är nytryck av de som satt på bilen när den levererades från återförsäljaren. Maskinen är en 300-hästars V8 på 364 kubiktum.
Härlig interiör där allt är renoverat till originalutförande. Rogers bil var relativt enkelt utrustad från fabriken. Här finns visserligen broms- och styrservo samt radio men inga elfönsterhissar eller elektrisk reglering av sätet.
Rymligt bagageutrymme med unik NOS plastmatta, som Roger sitter på. Kunde köpas extra tillsammans med reservhjulets överdrag. ”Det här är jag nog ensam om i Sverige”, tror Roger som ständigt samlar nya tidsenliga tillbehör till bilen.
STÖRSTA STADEN
Intresset för amerikanska bilar är mycket stort i Kiruna. Dessutom påstås det att Kiruna, trots kort sommar och mycket mygg, är Sveriges cabtätaste kommun. Kiruna är inte som någon annan svensk stad. När den bildades 1948 var det världens största, till ytan. Samhället håller också på att flyttas. Stora delar av stadskärnan stängs ned för att byggas upp på nytt en bit bort.
Kiruna är också den enda svenska stad med egen raketbas. Många hävdar att det skulle bero på de långa kalla vintrarna som man har så fina bilar här uppe. Men det kan nog inte stämma eftersom bilarna även används på vintern eftersom saltning på vägarna inte förekommer.
– Första jänkebilsklubben här var Kiruna Swepers, men den dog ut på 70-talet, berättar Roger.
Nu är det Midnight Sun Cruisers som gäller där Roger varit med i över 30 år. En klubb som fortfarande är mycket aktiv.
DOLLARGRIN
Buick upplevde i likhet med övriga bilvärlden en enorm utveckling efter andra världskriget fram till 60-talet. Från bulliga 40-talare med raka toppventilåttor till första V8:an 1953, hardtop och fengenerationen på 50-talet och fram till betydligt lugnare formgivning efter 1960.
Redan före andra världskriget hade Buick blivit en av Amerikas populäraste bilar trots att de låg i den högre prisklassen.
Med introduktionen av Buick Century 1935 där modellnamnet markerade toppfarten 100 miles/ hour fick märket också en sportig
prägel.
Under 40-talet stod Buick för stora eleganta bilar som delade karosserna med Oldsmobile och Cadillac där Roadmasterseriens eleganta cabrioletter och stationsvagnar stod ut.
Buick hamnade på fjärde plats i den amerikanska försäljningsstatistiken och blev synonymt med uttrycket dollargrin, i synnerhet från 1950 års modell när vattenfallsgrillen rann ut över hela främre stötfångaren.
KAROSSERNA VÄXTE
År 1953 ersattes den raka toppventilåttan av en helt ny V8 och året därpå kom en betydligt större kaross med breda panoramavindrutor på samtliga modeller.
Sedan gick det snabbt. Trots samma grundkaross påföljande två år ändrades utseendet påtagligt.
Större fenor, tyngre fronter och mer krom. Men hela tiden med de typiska portholen på framskärmarna och böjda sidolisterna som under flera år symboliserat märket.
År 1957 var det åter dags för en ny modernare kaross. Ännu längre, bredare och lägre än tidigare. Men nu började försäljningen vackla på grund av sämre tider i Detroit.
Men det var också många köpare som inte gillade den tredelade bakrutan.
Påföljande år såg det ut som Buick åter var en helt ny bil, men under det uppdaterade skalet var det i botten samma Buick som året innan.
NYA TIDER IGEN
När GM tänkte om från 1959 års modeller, påverkade av Chryslers framgångsrika modellprogram 1957, stod det åter helt nya bilar hos Buick-handlarna. Nu var hela GM-programmet byggda på samma grundstomme där likheterna mest kändes igen på glasytor och tak men där varje division hittat sin egen yttre
formgivning och karaktärsdrag. Buick satsade nu på vinklade fenor och en liknande design över strålkastarna fram, innan sextiotalet inleddes på riktigt med 1961 års modeller med en betydligt lugnare formgivning helt utan fenor. Från 1963 gick Buick in i ett par år med rakare linjer.
50-TALET I FOKUS
Av gänget i Kiruna finns de flesta kvar 45 år senare. Fortfarande med brinnande bilintresse. Och för Roger Lindehag har egentligen ingenting förändrats. När han är ute och åker i Buicken eller någon annan av sina hobbybilar tillsammans med sambon Anneli är det 50-talet som gäller.
– Med det här intresset är man fast för livet, säger han.
